Om inte jag hade åkt med på lägret den somman, var ju faktiskt så att jag inte tänkte följa med. Men så följde jag med dit... Om jag inte hade gått up till vinden av kyrkan och sett dig där så skulle jag inte sitta här med ett krossat hjärta som det värkar som om det alldrig vill läka.
Mina känslor har gått up & ner, har hatat dig, tyckt om dig, bara velat vara din din vän med det slutar alltid samma... att jag älskar dig. Hur mycket jag än försöker hata och glöma bort dig så går det inte... Måste ju ha varit en mening med att jag träffade dig? Inte att det skulle bli såhär!
Vi eller jag har så fina minnen av dig och mig tillsammans. För dig betyder dom inget, men för mig betyder dom mycket! Trots att jag börjar gråta när jag tänker tillbaka på dom...
Fast jag är en stor idiot som verkligen trodde att det skulle bli något, får väl skylla mig själv..... Men det var ju inte tänk att jag skulle gå och bli kär i dig heller....